Studier-Amir-Svartvit

Amir, 35 år

1981–1986
Födelse och uppväxt
Teheran, Iran
1987–1999
Uppväxt
Karaj, Iran
2000–2007
Studier
Garmsar, Iran
2007–2010
Arbete
Teheran, Iran
2010–
Studier
Linköping, Sverige

I den akademiska världen är folk väldigt öppna. Kanske lever jag i en bubbla

När jag var fem år flyttade min familj från en lägenhet i centrala Teheran till en villaförort i Karaj, cirka tre mil från huvudstaden. Jag trivdes där: Vi hade egen trädgård och skaffade hund, en tysk schäfer som hette Joe. Han var väldigt stark och lekfull och jag minns honom som väldigt stor, kanske för att jag själv var så liten. Jag kommer ihåg hur jag höll hårt i kopplet och hur han ändå lyckades dra med mig dit han ville.

 

Som barn gillade jag att spela fotboll och basket. Sedan upptäckte jag tevespel. Och då det blev det favoritsysselsättningen: Nintendo, Sega, PC… jag tycker fortfarande om att spela ibland.

 

Mina favoritämnen i skolan var kemi och biologi. Och jag har alltid gillat fysik och matte. Direkt efter gymnasiet började jag studera vid universitet i staden Garmsar för att bli veterinär. Under studietiden bodde jag dels med mina föräldrar som då flyttat tillbaka till Teheran, dels med några kompisar i Garmsar som jag hyrde lägenhet med.

 

När jag och mina vänner inte studerade umgicks vi hemma hos varandra, spelade spel och drack öl i smyg. Det religiösa styret i Iran gjorde vad det kunde för att vi inte skulle kunna roa oss. Exempelvis är alkohol förbjudet och segregeringen mellan könen utbredd. Vid mitt universitet var det bara män som fick gå veterinärutbildningen, det ansågs vara ett manligt yrke. På gymnasieskolorna var pojkar och flickor åtskilda. Till och med i bussarna delade de på oss. Tjejerna satt fram. Killarna där bak.

 

När jag var klar med min veterinärsexamen började jag arbeta som inspektör på en bank som hade hand om försäkringsärenden. När bönder anmälde att deras djur var sjuka eller hade dött och ville få ut pengar på försäkringen var det mitt jobb att åka dit och bedöma skadorna. Jobbet innebar många timmar i bil, vilket jag inte trivdes med.

 

Därefter fick jag ett jobb på en riksorganisation för veterinärer. Jag åkte ut till olika byar och tog prover och vaccinerade djur. Där stannade jag inte heller särskilt länge. Mitt sista jobb i Iran, innan flytten till Sverige, var som ansvarig veterinär på en kycklinggård. Under tiden jag var där bestämde jag mig för att flytta till Sverige. Min syster bodde här då, och hon föreslog att jag skulle komma hit. I Sverige skulle jag kunna studera etologi, ett ämne som jag tycker mycket om, och det var den möjligheten som övertygade mig om att flytta hit.

 

Enligt min syster som studerade i Falun var Sverige trist, kallt och dyrt. Men hon är en storstadstjej – det hon kallar tråkigt tycker jag om. Jag föredrar naturen och livet på landet framför stora städer och nattliv. Jag tycker inte om när det är för mycket folk.

 

Att få ett tillstånd för att kunna studera I Sverige var inte särskilt svårt, men det tog lite längre tid än vad jag först hade blivit lovad. Jag var tvungen att avboka mitt flyg och boka en senare resa på grund av det. När jag kom till Sverige i augusti 2010 var det första gången jag var utanför Iran.

 

Det som gjorde störst intryck på mig var himlen. Den är så blå här i Sverige, med så vackra vita moln. I Iran är himlen antingen grå och helt molntäckt eller så är det inga moln alls. Här har molnen en massa olika former, och på något sätt verkar de vara närmare jorden. Kanske beror det på att luften är renare här. Den första vintern jag var här var snötäcket mer än en meter högt. Det var extremt vackert.

 

Att studera i Sverige är annorlunda mot Iran. Här är en stor del av studierna gruppbaserade och studenterna arbetar tillsammans. I Iran går studierna mer ut på att memorera böcker och skriva tentor, vilket inte är lika kul. Och jag är inte säker på hur effektivt det är att läsa samma bok fyra-fem gånger, det känns väldigt gammaldags.

 

Jag kom hit för att ta en masterexamen. Utbildningen är på två år: ett år med olika kurser och ett år då man arbetar med ett projekt. Jag trivdes med forskningen och tyckte om att arbeta med människorna här. När jag var klar med min masterutbildning var jag säker på att jag ville söka doktorandtjänst här. Min forskning som jag håller på med nu handlar om domesticering av djur, alltså den förändring en djurart genomgår när den övergår från ett liv i det vilda till att leva nära människan. Jag ägnar 60 procent av tiden åt forskning, utöver det undervisar jag och tar själv en del kurser.

 

På fritiden tycker jag om att umgås med vänner och kolla på teveserier. Jag har fortfarande kvar flera vänner från tiden när jag bodde i studentkorridor. Det är ett bra sätt att bo på, tycker jag. Vi hade våra egna rum men umgicks i köket. Jag pratar inte svenska, men jag har aldrig haft med problem med att få vänner.

 

Efter att jag doktorerat skulle jag vilja forska om mänskliga sjukdomar. Jag hoppas att jag kan få ett bra och stimulerande arbete.

 

 

Min doktorandutbildning är på fem år, trots det får jag bara ettåriga tillstånd vilket innebär att jag har behövt ansöka fem gånger. Jag tycker inte att det är rimligt – varför skapar Migrationsverket så mycket extrajobb för sig själv? Det händer sällan att folk blir avskedade från sin doktorandtjänst. Jag tycker att det vore bättre om man blev av med sitt tillstånd om något sådant inträffade, i stället för att hålla på med upprepade ansökningar. Det skulle spara arbetskraft för Migrationsverket – vilket jag tror vore välbehövligt för myndigheten.

 

 

Migration i det offentliga samtalet

 

Jag tänker att vi människor har en tendens att generalisera istället för att se individer. Oavsett om man kommer hit för att fly krig eller för att arbeta som professor så ser människor bara ”migranter”. Det kanske är annorlunda i den akademiska världen, men utanför den tror jag inte att människor ser skillnaderna lika tydligt. I den akademiska världen är det vanligt att folk har en examen från exempelvis Iran eller Indien. Det är en multinationell miljö och människor är väldigt öppensinnade.

 

När media rapporterar om migranter handlar det mest om flyktingar. Och i filmer är migranter oftast ”de onda”: skurkar från öststaterna eller Mellanöstern. Jag har aldrig läst något om studenter som kommer till Sverige. Antingen läser jag om människor som inte är integrerade, eller om nyanlända och problemen de möter. Att skriva om studenter säljer inte. Om människor skulle vara mer intresserade av att läsa om sådant så skulle media rapportera om det. Men vi som är här och studerar och arbetar anses inte vara intressanta.

 

Det vore trevligt om folk visste att alla som kommer från Mellanöstern-regionen inte kommer på grund av krig eller lever på bidrag. Det vore bra om folk fick se att folk kommer hit och bidrar och inte har några särskilda problem eller är kriminella. Jag har aldrig haft problem med någon eller något. Men återigen: jag befinner mig i den akademiska världen. Och här är människor väldigt öppna. Kanske lever jag i en bubbla.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Amirs låtval nedan

 

 

 

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här