Anknytning-Geni-Svartvit

Geni, 47

1969–1989
Födelse och uppväxt
Caxias do Sul, RS, Brasilien
1989–1996
Studier
Pelotas, RS, Brasilien
1997–1998
Arbete
Cruz das Almas, BA, Brasilien
1999–2004
Arbete/forskning
Pisa, Italien
2004–2008
Arbete/forskning
Tsukuba, Japan
2008–2011
Arbete/forskning
Torres Vedras, Portugal
2011–
Anknytning
Karlstad, Sverige

”Jag har mångårig erfarenhet av forskning och talar flera olika språk, men det känns inte som att det är värt någonting här”

 

Som barn tillbringade jag somrarna hos mina mor- och farföräldrar som var lantbrukare. Vi barn hjälpte till att mjölka korna, bearbeta jorden, odla majs och potatis – och vindruvor för att göra vin. Kanske var det de tidiga upplevelserna av närheten till naturen och det fysiska arbetet på gården som gjorde att jag senare valde att studera till agronom.

 

Efter min universitetsexamen fick jag ett stipendium för att doktorera i Italien. Jag flyttade dit för att forska om klimatets påverkan på fruktodlingar, och det var där jag träffade min man.

Några år senare fick vi båda stipendium för att flytta till Japan. Där trivdes vi väldigt bra, men vi drömde om barn och det är svårt att kombinera familjeliv med arbete i Japan. När jag blev erbjuden ett fantastiskt jobb på ett forskningsinstitut i Portugal flyttade jag dit. Det här var under finanskrisen och min man fick inget fast jobb. I tre år bodde vi på var sitt håll medan vi letade efter en plats där vi kunde bo tillsammans, företrädesvis ett demokratiskt land med ett fungerande välfärdssystem. Vi flyttade till Sverige samtidigt och slogs omedelbart av vilka unika naturupplevelser det här landet bjuder på.

 

I min mans kontrakt ingick att jag skulle få hjälp från universitetet att introduceras på den svenska arbetsmarknaden. Det var det som gjorde att vi ville komma hit, att det fanns en möjlighet även för mig. Senare fick jag höra att mitt cv inte hade matchats med någon arbetsgivare. Där fanns inget intresse.

 

Efter en termin på SFI hade jag ett utvecklingssamtal med min lärare. Jag var gravid då och ville prata med honom om att gå vidare med kursen, men han tittade bara på mig och sa: ”Din framtid ligger i din mage! Kom tillbaka om tre år!” Givetvis är mitt barn en del av min framtid, men jag ville ändå inte stanna hemma och bli isolerad. För mig var det viktigt att fortsätta med SFI och aktivt söka jobb. Och det var det jag valde att göra.

 

Att komma in på den svenska arbetsmarknaden är svårt. Jag har erfarenhet av forskning och vetenskaplig verksamhet i Europa, Asien och Sydamerika och talar flera olika språk, men det känns inte som att det jag har med mig är värt någonting här. Jag var ganska optimistisk när jag kom hit, förberedd på att det skulle vara svårt, men inte så här svårt. Jag har sökt många jobb över hela landet, men har inget svenskt namn, inga kontakter och ingen svensk utbildning. När jag frågat vad som krävs för att få jobb, utifrån de meriter jag har, har jag inte fått några konkreta svar. Nu har jag tappat lite av motivationen.

 

Jag vill gärna arbeta. Jag saknar det så mycket, men tyvärr är inte informationen om hur man ska göra för att få ett jobb här i Sverige tillräcklig. Det är inte Arbetsförmedlingen som har informerat mig om satsningar som ”kortare vägen”, utan andra nyanlända. Personalen på Arbetsförmedlingen har varit artig och vänlig, men det tog stopp där. Jag kom inte vidare. Jag har påbörjat en utbildning för att kunna undervisa, men har nu studieuppehåll för att satsa på språket.

 

Att leva i flera olika länder har gett mig en större förståelse för andra kulturer och olika sätt att arbeta och leva. Jag tror jag har blivit mer anpassningsbar och flexibel. Jag tar hänsyn till andra människor och deras arbetssätt. Jag tror också att det gör att jag inte dömer människor lika snabbt utan försöker förstå den jag möter.

 

Om migration i det offentliga samtalet

Samhället är segregerat, jag märker det även när det gäller min dotter. På förskolan har de delat in barnen i grupper och i hennes grupp är det ungefär 90 procent barn med utländsk bakgrund. De är bara barn, men där finns redan en barriär. Det finns en risk att det blir det framtida samhället: svenskar på ena sidan, människor med utländsk bakgrund på den andra. Jag tror inte att det är bra för någon. Den utvecklingen gör att det blir vanligare att acceptera grupperingar: ”Vi är här”, ”ni är där”. Gör vi så blir det svårt att förstå varandra. Jag förstår att integration är svårt i en tid när många människor kommer hit, och vi som är här har en plikt att anpassa oss, men samhället blir enklare att förstå om vi integreras.

 

Media rapporterar om att migranter ska få vägledning tidigare för att snabbare komma i arbete. Politikerna har förstått att det finns problem. Människor behövs i många sektorer, exempelvis inom vården, men det finns en klyfta mellan hur det skulle behöva se ut och verkligheten. Kanske kommer det glappet att minska. Vi hör mycket om de utmaningar som samhället står inför på grund av att många nyanlända inte har utbildning, men vägen till jobb är lika lång för högutbildade.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Genis låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här