Anknytning-Iman-Svartvit

Iman, 52 år

1964
Födelse och uppväxt
Yarmouk, flyktingläger för palestinier i Damaskus, Syrien
2014–
Anknytning
Mölndal, Sverige

Det enda jag ville var det mest naturliga i världen: en mors önskan att få vara med sina barn

 

Jag tillhör den första generationen som föddes och växte upp i Yarmouk flyktingläger för palestinier i Syriens huvudstad Damaskus. Vi som föddes på 1960- och 70-talet hade ett mål i sikte, nämligen att skaffa oss en god utbildning. Min far sa alltid: ”En dag kommer alla palestinier bli utslängda från Syrien. Den dagen har ni bara er utbildning att luta er mot.” Han påminde ständigt oss barn om att vi måste skaffa oss höga akademiska meriter, och vi följde hans ord. Både jag, mina sju systrar och två bröder tog en universitetsexamen. Jag läste litteratur och språk, och utbildade mig till lärare. Litteratur är något jag älskat sedan tidig ålder. När jag var 14 år läste jag Köpmannen i Venedig av Shakespeare. Det var mitt första fönster mot världslitteraturen.

 

Om den första delen i mitt liv kretsade kring studier handlade den andra om hårt arbete. Jag födde fyra söner och kämpade för att ge dem säkerhet och trygghet – både ekonomiskt och socialt. Jag undervisade i engelska och avancerade karriärsmässigt, vilket tryggade ekonomin. Under tjugo års tid satte jag alla mina egna sociala relationer åt sidan för att kunna ge mina söner en bra uppväxt. Det var viktigt för mig att de fick vad de behövde och att de skulle kunna gå på de bästa skolorna. Men lika viktigt var att bygga upp deras egna inre trygghet och självkänsla. Jag uppmuntrade dem att sporta och engagera sig i frivilligarbete. Jag gjorde allt jag kunde för att mina söner skulle lära sig ta eget ansvar och stå stadigt på egna ben. När min äldsta son examinerade som dataingenjör var jag den lyckligaste i världen. Så är det när du verkligen älskar någon – du är beredd att göra allt för att den personen ska ha det bra och du bryr dig om precis allt som händer i den människans liv.

 

Efter att min äldsta son genomfört den obligatoriska militärtjänstgöringen hade han svårt att hitta arbete. För att undvika risken att han inkallades i armén lämnade jag mitt jobb för att resa med honom till Egypten. Efter fem månader återvände jag till Syrien, och min son satte sig i en båt mot Europa. Under tio dagar hörde jag inget från honom. Jag sov inte en blund. Slutligen ringde han och sa att han var utom fara. Det var en otrolig lättnad, samtidigt var mina tre andra söners liv under fortsatt hot i Syrien. Kemiska vapen hade börjat användas i striderna och inte långt från där vi bodde träffades moskén, som gav hem åt interna flyktingar, av en bomb. Det fansansfulla minnet av sönderslitna människokroppar, blod och delar av moskén som flöt runt i ett enda stort blodbad återvänder ännu för min blick som i en mardröm. Även ljudet när de sköt mot vattenbarackerna utanför vårt hem visslar fortfarande i mina öron.

 

I december 2012 flydde vi till FN:s flyktingläger i Damaskus, men inte heller där gick mina söner säkra. I synnerhet unga män kidnappades eller greps. Jag kunde inte se detta hända dem. Vi tog oss gemensamt till Egypten för att de skulle kunna ta sig vidare till Europa. Än en gång var vägen över Medelhavet den enda möjliga flyktvägen. Jag själv skulle inte klara båtresan, så jag tvingades vinka av dem. Hur kan en mor lämna sina barn till det öde som väntade dem? Det finns historien om Moses, men verklighetens ekvation vägde desto tyngre: sannolikheten att mina söner skulle dö om de var kvar i Syrien var 100 procent, om jag lät dem sätta sig i en båt mot Europa var chansen att de skulle överleva 50 procent. Med de oddsen är nog inte valet svårt för någon förälder. I början ville jag att min yngsta son skulle stanna med mig, men mina andra två söner sa att det var bättre att även den yngste följde med dem. När vi skildes åt lösgjorde de hans hand från min med tvång. Det kändes som att de slet ut mitt hjärta.

 

I samma ögonblick som mina söner åkt började jag tänka på återföreningen. Jag reste tillbaka till Syrien och tog mig ett år senare till Libanon där mina systrar bodde. Där påbörjade jag ansökningsprocessen för att få återförenas med mina söner som överlevt resan till Europa och fått skydd i Sverige. Varje dag besökte jag ambassaden för att höra hur det gick med mitt ärende. De sa att de inte kunde trolla. Nej, jag begärde inte att någon skulle trolla – det enda jag önskade är kanske det mest naturliga i världen: en mors önskan att få vara med sina barn.

 

I två års tid väntade jag på att få återförenas med mina söner. De åren bröt ned mig, jag var besviken och kände hopplöshet. Mina söner var mitt liv, mitt allt. Jag hade hört om friheten i Europa men livet där är väsensskilt från allt de kände till från uppväxten i Syrien. Hur skulle de klara sig? Oron för dem och saknaden åt upp mig inifrån. Att behöva splittras från varandra var en form av tortyr.

 

Till slut fick jag komma till Sverige. När jag lämnade min yngsta son var han kortare än mig, när vi återförenades hade han vuxit om mig med flera centimetrar. Glädjen att återses och att få vara med varandra igen är obeskrivlig. Familjen är det enda vi har kvar från livet före flykten. Även om jag sörjer att mina söner har förlorat så många år av studier och livet som tillhör ungdomen, tar de sig framåt och förverkligar sina mål, och det betyder allt. Jag önskar bara att människor här i Sverige ska acceptera oss som vi är. Jag skulle vilja undervisa igen och vill försörja mig själv och stå på mina egna ben – som jag alltid har gjort tidigare. Men frågan är om jag kommer tillåtas arbeta som lärare eftersom jag bär en hijab? Ibland tittar folk konstigt på mig, som om jag vore en terrorist, och undviker att sätta sig på bussen bredvid mig.

 

Att ha tjugo års lärarerfarenhet men behöva börja om på nytt är en märklig situation, men jag kommer fortsätta leta efter vägen och försöka uppnå mina mål.

 

Om migration i det offentliga samtalet

Jag tycker att det borde riktas mer uppmärksamhet mot frågan om att skilja mellan dem som kommer hit för att de behöver skydd och säkerhet, och de som har andra skäl. En annan fråga som borde fokuseras mer på är alla unga personer som tagit sin tillflykt hit. Det är barn som många gånger varit ifrån sina föräldrar under lång tid. Unga personer förändras snabbt och hur förändras de i  sina föräldrars frånvaro? Alla barn som inte känner sina pappor – och relationerna överlag mellan barn på flykt och deras föräldrar – är viktiga frågor som borde pratas mer om. Det finns ett ordspråk som lyder: att tvingas vara långt ifrån varandra får hjärtat att bli torrt. Vad händer med en människas vars hjärta har blivit torrt?

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Imans låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här