Anknytning-Jovana-Svartvit

Jovana, 33 år

1983
Födelse
Belgrad, Serbien
1984–89
Uppväxt
Bagdad, Irak
1989–2006
Uppväxt och arbete
Belgrad, Serbien
2006–2008
Arbete
Nicosia, Cypern
2008–2009
Arbete
Thessaloniki, Grekland
2009–2010
Arbete
Banja Luka, Bosnien och Hercegovina
2010–2012
Arbete
Belgrad, Serbien
2012–2013
Arbete
Karlovy Vary, Tjeckien
2014
Arbete
Belgrad, Serbien
2014–
Arbete
Stockholm, Sverige

Mina föräldrar gav inspiration, men tränaren fick mig att bli förälskad i idrotten

 

Idrott och rörelse har följt mig som vinden i nacken. Jag var drygt ett år när familjen flyttade från Belgrad till Bagdad för att min pappa fick en utlandstjänst där. När han inte jobbade tränade han tennis, och min mamma spelade basket. Hon blev den första personen utan irakisk nationalitet som fick tävla för landslaget. Det gav mig inspiration och ett intyg på att när någon är extraordinär finns det utrymme för att ändra på reglerna. Under mina barndomsår i Irak öppnades också min blick för andra kulturer. I mina föräldrars sociala nätverk fanns människor från hela världen: Malaysia, Frankrike, USA… De umgicks och bytte till exempel matlagningsrecept. Jag lärde mig att ta till mig det som är nytt, och i dag är det jag som använder kakreceptet som min mor fick från sin franska väninna.

 

Jag var elva år när jag började ta basketlektioner. Mina föräldrar gav inspiration, men det var min första tränare som fick mig att bli förälskad i idrotten. Genom hans träning lärde jag mig att förstå spelet och känna att jag blev lite bättre för varje träningstillfälle. Jag var hängiven träningen och tyckte om att pressa mig till det yttersta. Den extra knuffen kom även hemifrån. Om jag någon gång tänkte ”i dag ska jag bara ta det lugnt och hålla mig stilla” dröjde det inte länge förrän jag såg min pappa snöra på sig springskorna och då kunde jag inte låta bli att sticka ut med honom…

 

Mina träningsinsatser gav resultat – när jag var 17 år fick jag möjlighet att fortsätta med basketen som proffsspelare. Min pappa fick skriva under kontraktet eftersom jag var minderårig. Jag tog chansen när den gavs och sedan den dagen har min lön kommit från basketen. De första sex åren spelade jag för den serbiska basketklubben Partizan. Någon annan klubb hade inte varit aktuell. Hela min familj är Partizan, även min morfar var ett stort fan av klubben. Mitt första utlandskontrakt tog mig till Nicosia på Cypern, sedan blev det Thessaloniki i Grekland. Solen, värmen, nya människor och möjligheten att kombinera spelandet med upptäckten av det nya landet och kulturen var helt fantastisk. När du är elitspelare behandlas du också därefter. Du får förmåner och ditt förbund ser till att du har det bra. Samtidigt förväntas resultat och du måste ständigt ge ditt bästa. Det kan förvåna mig när människor inte verkar förstå att det krävs stenhårt arbete om du spelar på elitnivå. Nej det är inte som ett åtta-till-fem-jobb! Vissa gånger går du upp klockan fem på morgonen för att resa till stället där du ska spela och kommer hem efter midnatt. Du kan inte gå ut en fredagskväll och dricka, eller äta en halvtimme innan träningen.

 

Jag har spelat på många platser i världen, men när allt kommer omkring är det inte jättestor skillnad att jobba i det ena eller det andra landet. I princip skulle jag kunna flytta vartsomhelst. Om det sades att det gick krokodiler och ormar på gatorna skulle jag kanske tveka, men det finns ingen plats som är rakt av ”nej-nej”.

 

För två år sedan stod jag i valet mellan ett erbjudande från svenska basketklubben Akropol BBK eller ett kontrakt i Mellanöstern. Med erfarenhet kommer vishet, och i valet mellan att flytta norrut eller österut befann jag mig i ett läge när jag ville att saker och ting skulle flyta på smidigt. Jag kände därför att Sverige var det bästa alternativet som kunde erbjuda mig en säker och trygg tillvaro. Jag visste att det finns ett välfungerande välfärdssystem, att det är ordning och reda och att människor är lugna… Det lockade mig att få prova på livet i en sådan miljö och upptäcka den nordiska delen av världen, så jag tog chansen att spela här.

 

Jag kände mig hemma direkt med Akropol i Rinkeby. Klubben har många internationella spelare och det är en styrka. Blir det för mycket av samma idéer och tankesätt skapas blockeringar. Jag uppskattar att idrotten har en stark social dimension här i Sverige, men de roliga momenten, som till exempel när någon går lös på slamdunks, får inte gå till överdrift. De egna behoven och vad som är roligt för dig själv som individ står ofta i fokus här i Sverige, men vad som är roligt och bra för laget måste stå i centrum. Det är viktigt att tänka prestation och resultat på individ- och lagspelnivå. För det krävs att alla inkluderas och guidas i att spela tillsammans. Som spelare har jag tålamod och sätter alltid laget först. Det var därför ett stort erkännande när jag som första utländska klubbmedlem erbjöds att bli kapten för basketlaget. Jag kände mig hedrad.

 

I idrottsvärlden sprids nyheter snabbt; mitt sätt att spela och mitt ledarskap ledde till ett erbjudande från basketklubben Djursholms Indians Norrort. Efter 15 års proffsspelande valde jag att satsa på en ledar- och coachbana med dem. Klubbens fokus på utveckling och bredd ligger helt i linje med mitt eget tänk. Att få vara hos dem ger mig en fantastisk möjlighet att träna ungdomslag och seniorlag för kvinnor och bidra till att de utvecklas individuellt och som lagspelare.

 

Jag och min man, som följde med mig från Serbien, skulle gärna bo kvar i Sverige under en längre tid. Han är fotbollstränare för Brommapojkarna och det skulle vara fördelaktigt för oss båda att bygga vidare här. Men livet kan alltid gå i oväntade riktningar. Om min man fick ett bra erbjudande någon annanstans skulle jag till exempel behöva vara öppen för att flytta. Det skulle då vara min tur att följa efter honom.

 

 

Om migration i det offentliga samtalet

 

Serbien är ett basketland. Många brinner för sporten och vi kan spelet. Ändå är det inte så många därifrån som ges möjlighet till ett kontrakt med svenska basketklubbar. Vem som kan få en proffskarriär här borde vara en mer uppmärksammad fråga. I praktiken blir det inte en fråga om skicklighet och talang utan det handlar om klubbens ekonomi, medborgarskap och kön. Förbunden här i Sverige får värva och skriva kontrakt med två till tre icke-EU-medborgare, men vilka är det i praktiken som har en chans till de kontrakten? Om klubbarna istället värvar någon från ett EU-land behöver de inte tänka på frågan om lön och försäkring. Det innebär en nackdel för proffspelare från ett icke-EU-land som vill komma hit och arbeta.

 

Jag har inte i min tidigare yrkeskarriär stött på kravet om minimilön liknande det Sverige har. Rimligheten i det borde diskuteras. Som proffsspelare har du ofta andra förmåner och sponsring, från tunnelbanekort till mat och boende. En annan fråga som jag skulle vilja se uppmärksammad är varför jag som proffsspelare inte får inbringa någon annan inkomst än genom idrotten? Om jag har möjlighet at lägga några av mina lediga timmar på annat jobb, på vilket sätt kan det vara till skada?

 

Jag skulle också vilja ser fler idrottsutövande kvinnor i media. Det behövs förebilder som kan inspirera och visa att det är fullt möjligt att vara basketproffs, föra upp laget i ligan och samtidigt sköta ett hem och en familj. Basketspelaren Nina Baresso är en sådan person – hon har varit en stor förebild för oss alla. Fler sådana exempel!

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Jovanas låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här