Anknytning-Marcia2-Svartvit

Marcia, 26 år

1989–2008
Födelse, uppväxt och arbete
San Salvador, El Salvador
2008
Arbete
Düsseldorf, Tyskland
2009–2010
Arbete och studier
San Salvador, El Salvador
2010–
Anknytning och arbete
Stockholm, Sverige

Drömmen om att bli flygvärdinna lever vidare

 

Vi firade alltid jul hemma hos min farmor i hennes hus på stranden. Under bilfärden dit brukade vi barn tränga ihop oss på flaket till min pappas pick-up. Utsträckta tätt intill varandra på rygg stirrade vi upp mot himlen och försökte räkna stjärnorna. Jag tror inte det finns någon annan himmel i världen som ser ut att ha lika många stjärnor som den i El Salvador.

 

Jag stod min farmor väldigt nära. Med henne pratade jag om livet och framtiden. Jag brukade säga att jag skulle bli flygvärdinna och att hon skulle vara ombord på min första flygning. Det var egentligen för min mors skull jag ville bli flygvärdinna. Jag vill göra allt hon drömde om, men aldrig fått en chans att göra. Båda mina föräldrar kommer från enkla förhållanden. De kunde inte läsa vidare efter högstadiet utan började jobba i tidig ålder. Min pappa jobbade hårt för att försörja familjen och ville inte att jag och mina tre syskon skulle behöva hamna på gatan. Han fick mig att börja läsa internationella relationer, fast jag kände aldrig att det var rätt för mig. Jag älskar att laga mat och baka, men en kockutbildning var inget han ville finansiera. Kockyrket var ju inget man kan tjäna några pengar på i El Salvador, enligt honom.

 

Människor är varma och öppna i El Salvador. Dörren är alltid öppen för grannen eller vännen och det finns alltid en plats vid matbordet. Du behöver inte bestämma träff en vecka i förväg, det är bara att knacka på. Vi hjälper varandra och landet har mycket att erbjuda: hav, strand, vågor, surfing, storstad och natur. Samtidigt finns det hög kriminalitet och utbredd fattigdom. Det påverkar livskvaliteten negativt och många känner som jag: att du inte har en framtid i El Salvador och drömmer därför om att få komma till Europa eller USA. Med en biljett dit öppnas dörren till världen.

 

Tre veckor efter att jag upptäckte att jag var gravid erbjöds min man ett jobb i Sverige på ambassaden. Jag hade då ett jobb på en bank men tänkte att det skulle finnas fler möjligheter för vår familj i Sverige och riktade in mig på att både studera och jobba där. Samtidigt yrde känslorna inom mig – hur skulle jag klara av omställningen och det nya livet i Sverige?

 

Vi flyttade till Stockholm 2010 och i början tog jag hand om vår nyfödda dotter. Eftersom jag älskar språk började jag lära mig svenska på egen hand, till exempel genom att titta på filmer och läsa undertexterna. Förutom spanska, engelska och nu svenska, talar jag även tyska som jag lärde mig när jag jobbade som au pair i Düsseldorf efter gymnasiet i San Salvador. Det var då jag lärde mig att stå på egna ben och känslan följde med mig till Sverige – jag ville känna att jag har rätt att vara här som egen person, inte bara för att jag är gift med min man som hade ett arbetstillstånd. Jag ville vara som vilken annan normal person som helst: någon som jobbar, som kan studera, som har en försäkring och som kan få ersättning om barnet blir sjukt. Jag började därför söka jobb och fick anställning på Hemfrid – ett företag som erbjuder hushållsnära tjänster. Jag hade ingen aning om hur man städar, men tänkte att det skulle jag kunna lära mig. Hemfrid har varit min ängel – de hjälpte mig att söka ett arbetstillstånd från Migrationsverket, vilket jag slutligen fick efter nästan två års väntan.

 

Med jobbet på Hemfrid får jag förflytta mig från rum till rum, vilket påminner lite om arbetet för en flygvärdinna som reser från stad till stad. Eftersom jag är en väldigt ordningsam person, och ett kontrollfreak, är det lätt för mig att skapa ordning och reda hos andra. Att människor öppnar sitt hem för en främmande person och överlåter sina privata tillhörigheter i dina händer är ett stort ansvar att axla. Jag tänker mycket på vad andra ska tycka om mitt arbete, så jag är väldigt noga – allt ska bli perfekt och ingen ska kunna klaga, vilket ingen heller gjort under mina fyra år hos Hemfrid. Jag tycker också det är positivt att jobba med något som ger ömsesidig nytta – du hjälper människor som inte har tid att städa sitt eget hem, samtidigt hjälper branschen människor och nyinflyttade att få jobb. Mina kollegor på Hemfrid kommer från mer än 40 länder.

 

Jag lärde mig jobbet snabbt och har nu fått utökat ansvar – jag ska vara handledare för nyanställda. Det är positivt att det finns en möjlighet att gå från botten till toppen, att avancera från städare till ledare till chef. Jag vill fortsätta att avancera och utvecklas inom mitt yrke, jag skulle samtidigt vilja ha en chans att plugga vidare och kanske få jobba med matlagning och bakning en dag. Drömmen om att bli flygvärdinna lever också vidare.

 

Jag skulle vilja att min dotter får växa upp här, även om hon älskar El Salvador. Hon har besökt sitt hemland två gånger och frågar alltid när vi ska åka tillbaka. Sedan säger hon ofta att hon saknar stjärnorna där.

 

Om migration i det offentliga samtalet

 

Jag tycker inte att det pratas så mycket om dina rättigheter som arbetstagare, eller att du hör om vilka organisationer som kan hjälpa dig. Det behövs mer information och hjälp vid själva ansökningen om arbetstillstånd. Jag tror att många drar sig för att fråga – du skäms över att inte förstå vad som gäller. Det är också svårt för många som kommer från ett land utanför EU att få ett arbetstillstånd. Min upplevelse är att många från Latinamerika inte riktigt vet vad som gäller. Många tror att de kan komma hit och leta jobb, men tvingas åka tillbaka när de inte hittar något.

 

Jag tänker också att det skulle behövas större fokus på oss som kommer från fattiga länder – vi är beredda att flytta till vilket land som helst för att hjälpa vår familj. Det enda vi vill är att jobba, det spelar inte så stor roll vad det är för jobb. Vi vill förbättra kvaliteten på våra liv och tänker på framtiden – att våra barn ska kunna få ett tryggt och bra liv.

 

Allt fokus ligger på dem som söker asyl, vi andra som är här av andra anledningar glöms bort. Jag kan ta mig själv som exempel. Jag har en tillsvidareanställning och har betalat skatt sedan 2012 och min dotter är född här, men jag har i princip inte rätt till några sociala förmåner eftersom jag fortfarande inte har fått ett personnummer från Skatteverket. Varför ska jag betala skatt om jag inte får några förmåner för mig eller min dotter? ”Det är för att du ska ha rätt att vistas här och gå på trottoaren”, var svaret från Skatteverket. Och jag har i nio månaders tid väntat på att Migrationsverket ska förlänga mitt arbetstillstånd, men när jag ringer dit och frågar vad som gäller säger de bara att asylsökande prioriteras. Det här gör att jag inte heller kan resa och hela situationen skapar en stor sorg för mig. Det känns som att jag är i ett fängelse och att jag är helt osynlig. Jag vet att det är många fler som hamnar i dessa hål i systemet, men vem för vår talan och vad görs för att laga hålen?

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Marcias låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här