Mark_1280px

Mark, 33 år

1983–1997
Födelse och uppväxt
Johannesburg, Sydafrika
1997–2001
Uppväxt
Kapstaden, Sydafrika
2002
Arbete
Düsseldorf, Tyskland
2002–2003
Arbete
Liverpool, England
2003–2009
Studier och arbete
Kapstaden, Sydafrika
2009–2010
Arbete
Sydney, Australien
2010–2011
Arbete
London, England
2011–
Anknytning
Stockholm, Sverige

I Kapstaden bodde jag granne med Nelson Mandela

 

Jag föddes i Johannesburg 1983, mitt under apartheid. För mig som barn var apartheidsystemet inte särskilt påtagligt. Vi hade ett hembiträde och en trädgårdsmästare som arbetade hemma hos oss, och jag såg både dem och deras barn som familjemedlemmar.

När kriminaliteten sköt i höjden ville min mamma inte att vi skulle bo kvar i Johannesburg, så vi flyttade till Kapstaden strax innan jag började gymnasiet. Kapstaden måste vara en av städerna i världen med störst mångfald. Där bor svarta, färgade, vita, judar, hinduer, Hare Krishna, muslimer och kristna. Vilken otrolig mångfald det finns där insåg jag först när jag kom till Sverige.

I skolan uppmärksammade vi alltid varandras helgdagar. När våra judiska skolkamrater var lediga önskade vi dem glad pesach. På fredagarna fick muslimska elever sluta tidigare för att gå till fredagsbönen i moskén. Jag kommer ihåg att rektorn sa åt mig på skarpen när jag försökte bjuda min muslimska kompis på något att äta under ramadan – en högtid jag då inte kände till.

Skolan jag gick på var väldigt sträng och jag hatade det strikta. Men nu uppskattar jag det. Jag tror aldrig att jag kommer glömma skolans motto: ”inget annat än det bästa”.

När jag var nio år började jag skriva musik. Det var mitt stora intresse. I skolan var det obligatoriskt att hålla på med sport, men musiken har alltid varit nummer ett för mig.

Efter gymnasiet åkte jag till Tyskland och jobbade i sex månader. Min pappa är född där och därför har jag tyskt medborgarskap. Jag ville träffa pappas familj och se hur det var där han växte upp. Det var en fantastisk upplevelse. Därefter åkte jag till Liverpool för att se var medlemmarna i the Beatles bodde i unga år. De var mina största musikaliska förebilder under min uppväxt. Tanken var att stanna några veckor, men jag blev kvar i åtta månader.

 Efter det åkte jag till Etiopien där min pappa arbetade. Eftersom han alltid har jobbat mycket var jag van vid att titta på tv medan han arbetade. En dag när jag gjorde det lade jag märke till en snygg tjej, en reporter på en presskonferens. Jag lyckades få min pappa att fixa en pressackreditering till mig så att jag skulle kunna träffa henne. Det visade sig att hon var journaliststudent från Sverige. Vi började springa på varandra här och där och hon visade mig runt i Addis Abeba.

Tillbaka i Sydafrika började jag studera lingvistik. Ett märkligt val, enligt min pappa; mamma var glad att jag påbörjat en utbildning. Men jag tröttnade snart och slutade efter tre månader.

Efter en tid startade jag ett musikproduktionsföretag. Jag skapade musik inför lanseringar av nya produkter och jobbade med olika event. Jag höll också på med musik på fritiden. Dels som soloartist, dels som en del av ett band som turnerade i landet. Det är väldigt speciellt att vara med i ett band. Jag kan inte komma på många andra sammanhang där människor, som inte känner varandra, arbetar så hårt tillsammans endast med syfte att nå sina drömmar.

Men det var svårt att driva företag i Sydafrika så jag tog ett jobb på ett skivbolag i Australien. När jag bodde där chockades jag av hur människor kunde uttala sig om landets aboriginer; i Sydafrika hade man kunnat bli fängslad eller bötfälld om man uttryckt den typen av kränkande kommentarer. Jag upplevde att många människor var väldigt blasé när det gällde rasism, de kunde gå runt i tröjor med texten: “Fuck off – we’re full”.

Efter ett år i Australien flyttade jag till England för att jobba med samma företag, och då träffade jag Linn, den svenska journaliststudenten som jag mött i Etiopien igen. Hon hade lagt till mig som vän på Facebook. Vi firade nyår tillsammans i Addis Abeba, och vi blev ett par. Under våren började jag hälsa på henne i Sverige.

Som EU-medborgare fick jag vara i Sverige i tre månader innan jag behövde visa att jag kan försörja mig själv. Jag hade kvar mitt eget företag och började arbeta med Sverige som bas.

En av de första sakerna jag lade märke till är att det svenska samhället inte är särskilt entreprenörvänligt. Om du ska starta företag måste du registrera det hos Skatteverket, men det fick jag inte veta. Jag fick plugga svenska för att förstå Skatteverkets och Bolagsverkets webbsidor. Det var onödigt svårt att starta eget. I Australien är attityden annorlunda, där är det mer: ”Tack för att du vill starta företag i Australien. Så här ska du göra.”. Något som hade underlättat vore om det funnits ansökningsblanketter på fler språk, exempelvis engelska och arabiska.

Att jag har min flickvän här har inneburit att det funnits en dörr in i det svenska samhället. Hon förstår att det finns kulturella skillnader och förklarar för mig hur saker fungerar, och hennes vänner har blivit mina.

Min affärspartner här delar med sig av sina klienter till mig och berättar hur den svenska affärsvärlden fungerar. Han har lärt mig att om man skakar hand på något så gäller det. Klimatet här är mer tillitsfullt och transparent än jag är van vid.

 

Om migration i det offentliga samtalet

I Kapstaden bodde jag granne med Nelson Mandela och jag hade också den stora förmånen att få träffa honom. I sina tal sa han ofta att Sydafrika tillhör alla som bor där. Jag tänker att samma sak bör gälla för Sverige – eller vilket annat land som helst – att landet bör tillhöra alla som bor där, även om människor är olika och tänker annorlunda än vad man själv gör.

Nu står Europa inför sina största utmaningar och möjligheter. Sverige måste öka sin befolkning för att få fler skattebetalare. Människor står vid era dörrar. Vill ni skicka iväg dem? Vart? Varför?

Svenskar är generösa och det är något att vara stolt över. Men jag tror också att många är rädda. De har frågor de vill ha svar på, men blir i princip bemötta med: ”Ställ inte de frågorna! Du är inte generös om du har den oron.” Människors rädslor uppfattas som irrationella och därför kallar vi dem idiotiska, rasistiska eller nazistiska. Jag tycker att det är fel. Människor ska övertygas, inte ignoreras.

Många människor kommer till Sverige för att de flyr från krig. De riskerar att mördas och lemlästas i sina hemländer. Du kan berätta det för människor, men de kommer ändå att vara rädda. Det finns några som lyssnar på rädda människor– och det är de som har en dålig agenda. Därför tror jag att det vore bra att närma sig rädslorna på ett annat sätt. Det finns problem med migration, exempelvis att det inte finns tillräckligt med bostäder. Låt oss då lösa det problemet.

Det är intressant att jämföra Sydafrika med hur det är här. I Sydafrika inkluderar man allt, man kan inte ta bort något. Nationalsången finns till exempel på tre språk. Genom att inkludera lär man sig mycket. Jag tycker att det blir något av en motsägelse när man börjar ta bort saker, exempelvis pepparkaksgubbar i ett Luciatåg, i syfte att integrera. Man behöver inte exkludera för att integrera. Man kan blanda. Jag tycker att det finns en överkänslighet som kan bli destruktiv, snarare än konstruktiv.

Här i Sverige skrattar folk inte åt politik. Ibland tror jag att svenskar håller på att få en hjärtattack när jag diskuterar med dem. De tar allt så seriöst. I Sydafrika har vi betydligt mer politisk satir – till och med i tevereklam.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Marks låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här