Anknytning-Nipavan-Svartvit

Nipavan, 34 år

1982
Födelse, uppväxt och arbete
Ban Phue, Thailand
2010
Säsongsarbete
Munkfors, Sverige
2012
Säsongsarbete
Munkfors, Sverige
2014
Säsongsarbete
Munkfors, Sverige
2016
Säsongsarbete
Munkfors, Sverige

Jag trivs väldigt bra i skogen bland bären, till och med bättre där än hemma i huset

 

Jag bor i nordöstra Thailand i en liten by med runt 200 invånare. Alla känner alla. Första gången jag såg en främmande människa var jag runt nio år. Det var en stor gammal man som var mörk i ansiktet. Jag blev livrädd och sprang därifrån. I dag förstår jag att det måste ha känts otrevligt för honom att folk antingen flydde, som jag, eller stirrade på honom. Men folk reagerar på ett märkligt sätt när det dyker upp någon främmande i byn eftersom det händer så sällan.

 

Varken jag eller mina två syskon hade någon möjlighet att studera, mina föräldrar hade inga pengar. Det kändes jobbigt att se andra familjer som kunde göra utflykter och låta sina barn gå i skolan. Flera av mina kompisar fick studera vidare men jag fick sluta efter årskurs sex. Om jag bara hade fått en möjlighet att fortsätta i skolan hade jag varit nöjd – jag hade kunnat läsa precis vad som helst. Istället fick jag hjälpa mamma i hemmet. Vi hade inget kranvatten i huset så det behövde hämtas från en brunn. Jag fick också ta hand om min tio år yngre lillebror när mina föräldrar var på fältet. De jobbar med ris- och fruktodling. Ibland hände det att jag lekte med mina kusiner och några vänner. Vi låtsades att vi hade en marknad där vi sålde varor som leksaker och sötsaker, och så använde vi bladen från träden som pengar. I tysthet drömde jag om att en dag bli rik och ha så mycket pengar att jag kunde köpa precis vad jag vill och få ett behagligt liv.

 

Jag träffade min man i hembyn. Han hade varit gift, men frun lämnade honom. Jag såg att han var en bra man för han hjälpte min familj mycket. Jag var runt 25 år när vi gifte oss på traditionsenligt vis – genom att knyta ett snöre runt varandras handleder som en symbol för att vi förenades. I början älskade jag honom, men nu har kärleken svalnat. Det gör inte så mycket, det är bra ändå. Han älskar fortfarande mig och vi har två flickor som är sju och åtta år.

 

Det var genom min man som jag kom att höra talas om Sverige. Han hade varit där tre gånger och plockat bär och undrade om inte jag också ville prova på det? Jag tänkte att om han klarar det så ska väl jag också klara av det!

 

Första gången jag kom hit till Munkfors var runt 2010. Jag trivdes omedelbart väldigt bra och tyckte om vädret. Även om det var kyligt var naturen grönskande och allting blomstrade. ”Här vill jag bo!” var min första känsla. Men i början var jag väldigt skeptisk till själva arbetet. Eftersom du får betala själv för resan till Sverige så ligger du redan ute med en del pengar. När jag såg bären första gången tänkte jag att de är ju så små – hur ska man någonsin kunna plocka så många bär att man går med vinst? I början smakade jag på bären för att veta vad det var. Min favorit är de röda bären, lingon. Blåbär är goda men nu undviker jag dem för man blir så svart om munnen. Vad som händer med bären efter att vi plockat dem vet jag faktiskt inte.

 

Jag trivs väldigt bra i skogen bland bären, till och med bättre där än hemma i huset! Det är så vackert och behagligt, och så lite folk i rörelse. Du ger dig av tidigt på morgonen och pratar med de andra i bilen på vägen till jobbet. Ibland ser jag solen gå upp i skogen. Den ligger lägre här, men när den väl har kommit upp på himlen ser den större ut än hemma. Jag jobbar ungefär tio timmar i sträck och tar pauser när jag känner för det. Oftast är det så mycket bär att jag bara vill fortsätta att plocka. Lunchdags brukar vi som är i samma skogsområde äta vår medhavda lunchlåda och prata med varandra. Många av mina släktingar är här, även mina bröder och syskonbarn. För tillfället är jag den enda kvinnan i arbetslaget, men det är säkert fler än tio kvinnor från mitt hemområde som varit här åtminstone en gång. Det finns en del som kommer själva, utan maken, men det skulle inte jag kunna tänka mig att göra. Utan min man skulle jag inte känna mig trygg, vare sig i boendet eller i skogen. Jag skulle frukta de andra männen och jag vet flera kvinnor som känner på samma sätt som jag gör.

 

Det är femte gången jag är här, men det känns fortfarande roligt och som första gången. Jag har blivit mer effektiv i själva arbetsutövningen. I slutet på dagen vägs allas skörd av bär och jag är ofta den som har plockat mest. Kanske för att jag jobbar vidare när männen tar rökpauser… Jag har också blivit mycket gladare och fnittrigare av mina vistelser här och möjligheten att umgås med arbetskamrater. Björnarna skrämmer mig inte heller längre. Förra gången jag var här sprang det en stor björn över vägen och då slog det mig att den är säkert lika rädd för människan som människan är rädd för den. Första gången jag stötte på en älg blev jag glad. Det är ett skogsdjur och vi har bufflar i Thailand, så den är jag inte rädd för. Jag skulle gärna träffa en bäver och se mig mer omkring här i området.

 

Lönen som jag och min man får in genom bärplockningen går till att betala av skulder hemma, och så förstås till mat och andra nödvändiga utgifter. Jag och min man lånade pengar för att bygga ett hus åt oss och barnen. Säsongen hemma för sockerrör och sötpotatis, som vi odlar på plantaget, sträcker sig bara från januari till maj, så det ger inte mycket pengar.

I dagsläget vet jag inte om jag kommer att kunna åka hit igen nästa år. Mina föräldrar tar hand om barnen när jag och min man är här, men de är gamla och det kommer att bli ännu svårare för dem att täcka upp för oss. Jag önskar hursomhelst att mina barn skulle få upptäcka skogen. De skulle trivas i Sverige och tycka om vädret då de är känsliga för värmen hemma i Thailand. Helst av allt skulle jag vilja bo kvar här i Sverige. Folk är väldigt vänliga och snälla.

 

 

Om migration i det offentliga samtalet

 

Jag följer inte medias rapportering eller har koll på samhällsdebatter, men möjligheten att komma hit till Sverige och arbeta med bärplockning är välkänd hemma i Thailand. Det är betraktat som ett bra säsongsarbete som ger möjlighet att hinna tjäna ihop hyfsat mycket pengar på den korta tiden du är här – runt två månader. Jag tror att det finns ett samband mellan lycka och pengar. Allt handlar om pengar. Om jag bara hade pengar skulle jag kunna ge mina barn vad de vill ha och framförallt det som jag aldrig fick – en möjlighet att skaffa sig en högre utbildning.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här