Studier-Sachari-Svartvit

Sanchari, 30 år

1986–2011
Födelse, uppväxt och studier
Kolkata, Indien
2014–
Studier
Lund, Sverige

Orsaken till att det blev Sverige är ganska romantisk: en Bergmanfilm

 

Jag är uppvuxen som enda barnet i en medelassfamilj i Kolkata. Det är en väldigt kosmopolitisk stad och jag tror inte att vårt liv skiljer sig särskilt mycket från livet för en medelklassfamilj i en svensk storstad. Kolkata har länge sett som Indiens kulturella nav. Rabindranath Tagore, som vann Nobelpriset i litteratur år 1913, den första icke-europén som tilldelats priset, kom från Kolkata. Staden har också varit en plats för folkliga protester – det var där frihetskampen mot det brittiska styret startade.

 

När jag tänker på min barndom blir jag inte nostalgisk; jag föredrar livet som vuxen. På den tiden då jag gick i skolan var det vanligt med kroppslig bestraffning. Lärarna brukade slå oss om vi inte hade förberett vårt skolarbete ordentligt. Det förekom inte lika mycket fysiskt våld på flickskolor, men vi fick i stället utstå verbala trakasserier. Den som inte kom väl förberedd till lektionen blev mobbad av lärarna. De kunde tvinga oss att stå ute på skolgården i den stekheta solen en hel dag. Mina föräldrar protesterade, men det hjälpte inte. Skolan styrdes i engelsk viktoriansk anda – som tagen ur en novell av David Copperfield. Lärarna var noga med hur man såg ut. Håret fick inte vara utsläppt, naglarna skulle hållas korta. De kunde trakassera eleverna för att de hade mörk hy. Min hy ansågs ganska ljus, men istället mobbade lärarna mig för min vikt. Det fanns alltid en press på en att vara bäst i klassenså att man inte skulle bli utsatt. Jag gillade aldrig den typen av tävlan. I dag är synen på kroppslig bestraffning i Indien annorlunda. Regeringen har förbjudit den typen av straff och media tar aktivt ställning emot det. Men för mig var skoltiden traumatisk.

 

På college förändrades min syn på skolan. Jag började tycka om att gå dit. Mina sena tonår blev bättre. Jag studerade engelska och bengalisk litteratur, och på universitet tog jag en magisterexamen i såväl engelsk litteratur som filmkunskap. Under tiden som jag studerade bodde jag hemma med mina föräldrar, vilket är det vanligaste. Efter studierna arbetade jag några månader som arkivarie på universitetets avdelning för indisk filmhistoria. Och året därpå sökte jag till forskarutbildningen.

 

Jag började studera Shahbagrörelsen som startade i Bangladesh år 2013. Den uppstod då den unga generationen började protestera mot att de som begick krigsbrott på 70-talet inte hade ställts inför rätta.

Det är väldigt intressant att se unga människor som aldrig upplevde folkmordet engagera sig för att skipa rättvisa. Många av dem som är en del av rörelsen talar mycket om hur Bangladesh skulle kunna bli en sekulär stat och inte längre ha en statsreligion.

 

När jag kom till Sverige i augusti 2014 hade jag kontakt med en bloggare från Bangladesh som pratade mycket om religiös extremism och vetenskapliga förklaringar som alternativ till de religiösa. Jag skulle intervjua honom när han kom till Sverige, men han blev brutalt mördad på gatan i Bangladesh. Jag fick veta det via en bild på Facebook.

 

I dag forskar jag om folkliga rörelser och bloggar: om hur asylsökande använder sin rätt att uttrycka sina åsikter i en europeisk kontext – och hur de stöttas av samhället. Hur de använder sociala medier för att diskutera och granska de länder som de har lämnat.

 

Orsaken till att det blev Sverige är ganska romantisk: en Ingmar Bergman-film. När jag studerade filmvetenskap var det obligatoriskt att titta på film varje dag, och då såg jag Smultronstället som bland annat utspelar sig i Lund. Jag gillade verkligen den filmen.

Mina tankar om Sverige var att det var ett väldigt liberalt och feministiskt land. Jag ansökte och fick ett Erasmusstipendium.

 

Jag var väldigt taggad och glad inför att komma hit, men också lite rädd eftersom jag har svårt för kyla. Jag hittade inget studentrum utan blev inneboende hos en dam som var väldigt hjälpsam; hon kom och mötte mig på flygplatsen och visade hur olika saker fungerade.

 

Sedan jag kom hit har aldrig längtat hem; jag har aldrig känt det som att jag är hemifrån. Och jag blir inte nostalgisk när jag tänker på Indien. Om jag saknar mina vänner är det bara att ringa dem. Jag har aldrig känt det som att det här är ett nytt liv – det är bara en fortsättning. Jag har träffat många nya människor och samtalat om min forskning, man uppskattar mitt arbete och jag får konstruktiv kritik av mina kollegor på universitetet.

 

Utöver forskningen jobbar jag extra som modersmålslärare. Jag tycker om att barn i Sverige har rätt att lära sig sitt modersmål. Det är något unikt och samtidigt väldigt generöst.

 

Jag upplever att jag lever i ett samhälle som ”tar hand” om mina mänskliga rättigheter. Och jag hoppas att jag kommer stanna här och få ett bra jobb inom migrationsområdet på Svenska Institutet eller universitetet.

 

 

Om migration i det offentliga samtalet

 

Jag har inte tagit så stor del av samhällsdebatten här i Sverige.

De artiklar jag läser om utländsk arbetskraft handlar främst om folk inom it-branschen. Jag upplever att fokus ligger på det privata näringslivet, och inte så mycket på forskarvärlden och akademin. En artikel som jag minns väl är den om mannen från Bangladesh som inte fick fortsätta arbeta här eftersom jobbet bara utannonserats på Linkedin. Så jag är alltid noggrann när jag letar efter jobb med att kolla att det har annonserats via Arbetsförmedlingen.

 

Att leva som singelkvinna i Sverige går jättebra. Sverige är ett feministiskt land som värnar om kvinnors rättigheter. Samtidigt kan livet som både singel och migrant vara ensamt ibland; man kan inte hälsa på familjen så ofta och i det här landet pratar man inte med främlingar. Dessutom antar en del människor att en kvinna som migrerat som ensamstående vill träffa någon för att få ett uppehållstillstånd. Men en del kvinnor kanske faktiskt inte vill ha en relation över huvud taget. I media hör man aldrig några framgångshistorier om singelkvinnor som migrerat. Jag skulle vilja höra fler berättelser från singelkvinnor som kommit hit – och som trots motgångar lyckats skaffa både jobb och arbetstillstånd. Jag önskar att media skulle göra plats för våra berättelser.

 

Jag önskar också att det vore mer medialt fokus på forskarvärlden. Till exempel forskare som precis som jag kommit från ett icke-västerländskt land och vad vi bidrar med och hur vi integrerat oss i samhället. Framförallt skulle jag vilja höra mer från forskare inom samhällsvetenskap och humaniora, som ofta ignoreras av media. Jag vill höra dem berätta om hur deras forskning kan bidra till ett lands utveckling. När någon forskar om exempelvis flyktingar, istället för robotar, så är det svårare för många att se nyttan av det. Det går att göra karriär som forskare inom samhällsvetenskap – det önskar jag skulle visas.

 

Det är intressant att höra om orsakerna till att människor kommer och hur människor bidrar till samhället. Att människor som jag kommer hit för att studera och arbeta i Sverige tror jag stärker relationerna mellan länderna, även om vi egentligen inte alls sysslar med diplomati.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista 

Ta del av Sancharis låtval nedan:

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här