Anknytning-Sawi-Svartvit

Sawi, 30 år

1985–2003
Födelse, uppväxt och studier
Ismailia, Egypten
2004–2013
Arbete
Hurghada, Egypten
2013
Anknytning
Malmö, Sverige
2014–
Arbete
Norrköping, Sverige

”Jag var en gentleman i Egypten och det vill jag vara även här: en person som respekterar andra och själv blir respekterad”

 

 

Mina föräldrar älskade varandra, något jag fick se under hela min uppväxt. De jobbade som engelsklärare båda två. I Egypten är de flesta kvinnor hemmafruar och hos kompisar fick jag se att papporna hade allt ansvar, att all makt låg hos dem. I min familj var det annorlunda.

 

I skolan fick jag väldigt bra betyg och kunde välja att studera vid vilken fakultet som helst, men beslutet var inte enbart mitt att ta. Min farbror jobbade inom turistnäringen i Hurghada och min pappa och faster tyckte att jag skulle gå i hans fotspår. Jag var inte nöjd med deras val. Jag hade toppbetyg och ville gå på det bästa universitetet, men började ändå studera turism.

 

Efter ett par års universitetsstudier ordnade min farbror så att jag fick komma på intervju för ett jobb som reseledare i Hurghada. Innan jag åkte sa min pappa åt mig att göra honom stolt, men eftersom min engelska inte var tillräckligt bra fick jag inte jobbet. Min pappa och farbror blev besvikna och jag kände att jag måste lära mig engelska. Jag började därför läsa låttexter, lyssna på engelska sånger och tvingade min pappa att köpa en parabol så att jag kunde kolla på BBC. Min farbror vågade inte ordna med en ny intervju åt mig, men jag åkte till Hurghada på eget bevåg. Den gången gick det bättre. Ögonblicket då jag fick jobbet var det bästa i mitt liv. Efter intervjun fick jag sätta på mig uniformen på en gång och med stolta steg gick jag till min farbror. Jag kommer aldrig att glömma hur stolt han blev.

 

Jag fortsatte att plugga på universitetet och jobbade på somrarna. Arbetet var jättekul. Jag blev kompis med många människor från olika länder som hjälpte mig att förstå andra kulturer.

 

År 2011 kom revolutionen till Egypten. Jag fick ett samtal från min chef om att det inte längre var säkert att vistas i landet. Vi fick evakuera alla turister och efter tre dagar var det tomt på gatorna. Två dagar innan president Mubarak föll åkte jag hem till min familj. Jag var jätterädd. Bara en vecka tidigare hade jag gått runt i shorts och flip-flops. Nu satt jag med väskan tryckt tätt intill mig och hörde skott avlossas medan jag tänkte på min familj.

 

När turisterna började komma tillbaka åkte jag till Hurghada direkt. En kväll satt jag på en bar där några killar gjorde narr av en berusad tjej. Plötsligt stormade en tjej in, skällde ut killarna och räddade tjejen. Hon var en ängel i mina ögon; hon gjorde det jag önskat att jag hade gjort. Det var Louise, en svensk tjej som jobbade på en resebyrå. Och det är på grund av henne som jag flyttade hit.

 

Innan jag började på SFI uppmanade Louise mig att själv studera svenska, åtta timmar varje dag. Jag satt och kollade på Mora Träsk och sjöng med till Fader Abraham. På kvällarna övade vi tillsammans. Känslan var den samma som när jag skulle lära mig engelska och inte ville göra pappa besviken. Nu var det Louise jag ville göra stolt.

 

Jag klarade SFI på tre månader, klarar man det under åtta månader får man en bonus på 12 000 kronor. I Sverige har jag har mött människor som varit här i flera år, men inte kan språket. Så vill inte jag vara. Jag var en gentleman i Egypten och det vill jag vara även här: en person som respekterar andra och själv blir respekterad, en person som jobbar, ler mot andra och tar ansvar.

 

I dag jobbar jag på ett nyöppnat hotell i Norrköping. I framtiden vill jag ha en stor familj. Jag vill jobba mycket och skaffa kompisar. Det största problemet är att jag fortfarande, efter två och ett halvt år, inte har några kompisar. En nackdel med Sverige är att folk är ganska slutna. Det är svårt att bli kompis med någon som man inte gått i samma skola med eller jobbat med i flera år. Jag har ingen jag kan berätta allt för. I Egypten hade jag flera sådana vänner.

 

 

Om migration i det offentliga samtalet

Man läser att det kommer si eller så många asylsökande varje vecka och att länder är drabbade av krig, men det känns inte som att folk bryr sig så mycket om människorna som kommer. Man har inga relationer med dem som är ens grannar. Man sitter på samma buss och träffas på Ica, men har ingen annan kontakt. Vi som flyttat hit har massor med historier. Om du tar några minuter och frågar hur vi har haft det öppnar det upp för intressanta konversationer. Våga göra det!

 

Jag tycker det vore bra med fler projekt så att folk kan få mer information om dem som faktiskt flyttat hit. Har de blivit en del av samhället? Om inte, vad kan vi göra då?

 

Genom dokumentärer och biografier kan man lära sig om andras liv. Man skulle kunna göra en dokumentär om två personer som träffats och följa upp hur det gick för dem. Vilka drömmar hade de om livet i Sverige? Hur blev det i verkligheten? Det kan vara intressant för andra att höra vad folk tänker innan de kommer hit. Man skulle också kunna ha en sida i tidningen där nya invånare får berätta sina historier, varje vecka en ny person. Nya historier är alltid intressanta.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Sawis låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här