Skyddsbehov-Shevin-Svartvit

Shevin, 29 år

1986–2004
Född och uppvuxen
Kamishli, Syrien
2004–2011
Studier
Aleppo, Syrien
2012
På flykt
---
2012
Skyddsbehov
Uppsala, Sverige
2015–
Studier
Uppsala & Stockholm

”Vill man bara så kan man”

Under mitt sista år på högstadiet brukade jag stiga upp klockan fyra på
morgonen för att hinna studera till nationella examensproven innan skolan
började. Om jag bara gjorde väl ifrån mig skulle jag komma in på
gymnasiet. För min inre blick kan jag fortfarande se färgspelet på himlen;
hur det orangea gradvis förvandlades till gult.

Soluppgången var en viktig utsikt för mig – den symboliserade min framtid.
Mitt namn, Shevin, betyder också ”gryningen” på kurdiska.

Jag gjorde bra ifrån mig, men vad blev det av allt? Vad fick jag för all tid
och kraft som jag hade lagt på att studera? Ingenting. Kriget kom. Det gör ont att
tänka på allt arbete jag lagt ned som i slutänden inte gav mig någonting.

När man tvingas lämna allt och börja om sitt liv i ett nytt land står man
plötsligt på ruta noll. Det är som att bli döv, stum och blind. Som om man
inte längre kan någonting.

Ibland pratar jag med min pojkvän om att vi saknar luften i Syrien, den
friska luften och lukten när man satt på balkongen och drack te. Här i
Sverige har jag bara känt brisens flyktiga svalka. I dag ser jag dock inte att
jag skulle kunna återvända till Syrien även om kriget tog slut. Jag har börjat
tycka om Sverige för att jag mer och mer känner en tillhörighet här och för
att Sverige passar mig som person. I Syrien arbetar inte tjejer på restaurang
och man sommarjobbar inte, bara personer som inte har någon utbildning.
Här både studerar och jobbar man samtidigt. Varför inte? Ingen dömer en.
Till och med ett barn börjar sina meningar med ord som ”jag tycker” och
”jag tror” och delar sin uppfattning om vad som är bra eller dåligt. Första
gången jag hörde en treåring säga detta och ge sig in på en diskussion med
mig gapade jag av förvåning. Det är bra att det egna perspektivet och den
egna åsikten uppmuntras redan i skolan. I Syrien räknades det inte vad du
tänkte eller tyckte; det som skulle göras skulle bara göras.

På mina tre år här i Sverige har jag ”gjort det man ska”. Jag har lärt mig
svenska och jag har arbetat i hemtjänsten. Från början tog det emot att ha ett
sådant jobb, men det gav mig perspektiv och nu har jag kommit in på en
masterutbildning vid ett universitet. Att bli antagen till den var som en stor
dröm för mig.

Jag har gjort allt man kan. Vill man bara så kan man.

Det finns de som fortfarande är kvar i Syrien som tänker att man kan få allt
på en gång genom att komma hit: pengar och boende. De vet inte sanningen
– att det inte är lätt. Sverige är inte ett paradis, men jag är enormt tacksam
för vad det här landet har gett mig och tror inte att jag skulle kunna bli en
del av systemet i Syrien igen.

Om migration i det offentliga samtalet

Jag har slutat att läsa tidningar. Det gjorde mig sjuk för att jag vet hur det är
att ta sig fram med hjälp av människosmugglare. Jag vågade inte använda
mobilen av rädsla för att min aktivitet skulle spåras. Det enda man vill ha är
trygghet. I dag undviker jag att titta på bilderna från Medelhavet för jag är
rädd att jag ska se någon jag känner.

Överallt i min vardag ser jag andra som också flytt. De kallas asylsökande
och många i Sverige ser inte att i hemlandet var dessa människor någon, en person med ett etablerat liv och en plats i samhället. Det tog mig lång tid innan jag kunde förmå mig själv att gå till Migrationsverket och söka uppehållstillstånd. Det tog
emot att bli ”en asylsökande”. Jag har aldrig känt mig som det eller som ”invandrare”. Bit för bit har jag känt mig mer och mer som en svensk medborgare. Jag vill ge något tillbaka till Sverige och nu behöver det här landet även mig. Vi behöver varandra.

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Ta del av Shevins låtval nedan

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här