Anknytning-Yusak-Svartvit

Yusak, 40

1976–1980
Födelse, uppväxt
Cirebon, Indonesien
1980–2002
Uppväxt, studier, arbete
Bandung, Indonesien
2002–2005
Studier
Kyoto, Japan
2006–2007
Arbete
Delft, Nederländerna
2007–2011
Arbete
Bristol, England
2011–
Arbete
Stockholm, Sverige

Nyhetssajterna är klicksökare – då blir det inga nyheter om folk som kommer hit och klarar sig bra

 

Bandung, där jag växte upp, är en supertrevlig stad i västra Javaprovinsen. Den är säte för tre av Indonesiens toppuniversitet och därför finns en ung befolkning som inte är rädd för att tänka nytt. Det är en kreativ plats där man vågar göra saker annorlunda.

 

Jag växte upp tillsammans med en yngre och en äldre bror, en pappa som var lärare och civilingenjör och en mamma som var hemmafru och samtidigt drev en cateringverksamhet. Vi bodde i ett enfamiljshus. Marken var så billig att det inte fanns någon anledning att bygga på höjden.

 

På universitetet tog jag en civilingenjörsexamen med inriktning på transportteknik. Efter min mastersutbildning började jag att pendla till Jakarta för att arbeta deltid som konsult. Jag undervisade också på universitetet i Bandung. Jag rörde mig mellan två olika världar och det var väldigt utmanande. Jobbet i Jakarta var mycket välbetalt, men det var inte det livet jag ville leva.

 

Jag valde istället att fortsätta inom akademin och erbjöds olika prestigefyllda stipendier för forskarutbildning i Japan, Singapore och Australien. Valet föll på Kyoto i Japan. Jag tyckte att det verkade utmanande och lockades av att studera i ett icke-engelsktalande land.

 

Tiden i Japan var fantastisk. Vi som kom från andra länder levde för oss själva, lite som i en bubbla, men det finns en stark förståelse bland japanerna för att det är svårt för migranter att lära känna deras kultur. För att möjliggöra kulturella utbyten finns internationella konferenscenter i alla stora städer. Där kan man komma i kontakt med människor som vill lära sig andra språk och det ordnas aktiviteter så som traditionella japanska teceremonier eller vandringar till gamla tempel. På så sätt fick jag kontakt med japanska familjer som jag var hemma och åt middag hos.

 

Efter min disputation ville jag tillbaka till Indonesien och undervisa, men jag fick inget jobb. Däremot blev jag erbjuden en forskartjänst i Nederländerna. Jag flyttade till Delft, en vacker liten stad, för att forska om urbangeografi, transport och planering. Universitetet var vant att ta emot arbetstagare från andra länder; när jag kom dit fick jag en lista över olika saker jag skulle göra, allt från att skaffa uppehållstillståndskort till att gå på hälsokontroll. Det gjorde det superenkelt för mig – jag behövde inte själv navigera bland olika myndigheter.

 

Även efter jobbet i Nederländerna ville jag åka hem till Indonesien. Men det är inte lätt. I Indonesien talas mer än 300 olika språk och det finns många etniska grupper. Under det holländska styret kategoriserades invånarna i Indonesien av kolonisatörerna – och den kategoriseringen lever till viss del kvar. Eftersom jag är kristen och av kinesisk härkomst tillhör jag två minoritetsgrupper – och det påverkar mina möjligheter att få jobb. Offentliga tjänster, exempelvis vid statliga universitet, ska representera befolkningen i övrigt, och det gör att det inte finns särskilt många platser reserverade för en person med dubbla minoriteter. Jag hade svårt att få jobb som universitetslärare på ett bra universitet eftersom ”min kvot” redan var fylld. Men sedan dess har saker gått framåt och frågan om jämställdhet mellan olika minoritetsgrupper är uppe på agendan.

 

Istället för att flytta hem till Indonesien erbjöds jag en fast tjänst som universitetslektor i Bristol. Den här gången tog jag med mig min dotter och min fru, som gav upp sitt arbete som professionell psykolog och universitetslektor i barnpsykologi i Indonesien.

 

Vi hade verkligen ett bra liv i Bristol, men min fru ville studera vidare – och det var faktiskt därför vi valde Sverige. Tanken var att hon skulle kunna ta sin doktorsexamen inom barnpsykologi. Hon hade fått ett sådant erbjudande från mitt universitet i Bristol eftersom de inte ville att vi skulle åka till Sverige. Men hon ville uppnå det av egen insats och det beundrar jag verkligen. Jag fick jobb som lektor på KTH och vi flyttade till Stockholm. När hon sedan inte blev antagen vid första ansökningstillfället bestämde hon sig för att lära sig svenska – och det har hon fortsatt att göra. Hon behöver också validera sin psykologexamen hos Socialstyrelsen. Nu känns det tyvärr som att hon har fastnat i byråkratin.

 

Eftersom min fru ännu inte nått sin dröm känns det på ett sätt som att det var fel val att flytta hit. Men vi har fått vårt andra barn här och min fru kämpar för att nå sitt mål. Vi trivs ändå i Sverige. Här finns det ett stort förtroende för den unga generationen – man säger inte åt ungdomarna vad de ska göra utan ser dem växa. Man litar på att det ska gå bra för dem. I Asien är det vanligt att föräldrar pushar sina barn att jobba hårt, att komma in på de bästa skolorna, att skaffa vissa yrken. Här är det okej att ta ett sabbatsår och ta det lugnt. Jag tycker att det är bra. Är det något jag beundrar med det svenska samhället är det just det: att man inte är rädd att unga generationen ska misslyckas.

 

Någon gång i framtiden kommer vi absolut att flytta tillbaka till Indonesien, men först får vi se vad min fru får för möjligheter här.

 

Om migration i det offentliga samtalet

 

Nu handlar allt i media om flyktingar, men man borde också rapportera om Sverige som en destination för arbete. För Sverige ses av många som ett coolt land att arbeta i. De gånger jag läser om arbetsrelaterad migration är det oftast en opinionsbildande artikel i the Local. Det går bra för många utländska uppstartsbolag i Sverige, men det syns inte i media; nyhetssajterna är klicksökare, de letar efter bombastiska nyheter, och då blir det inga artiklar om folk som flyttar hit och klarar sig bra – det är liksom inget särskilt med det.

 

Jag upplever att människor i Sverige vill vara snälla och politiskt korrekta – men verkligheten stämmer inte överens med det som folk säger. Exempelvis sägs att man inte gör någon skillnad mellan människor, men det gör man. Jag önskar att folk vore mer tydliga: om det krävs att man talar svenska och har en svensk examen – säg det! Jag tror att människor skulle uppskatta det.

 

Jag tycker att regeringen verkar prioritera migranter olika. Jag menar att processen för att få stanna i Sverige borde se olika ut beroende på om man exempelvis varit här tidigare och arbetat, att det kunde finnas fler snabbspår. Nu kommer alla in genom samma dörr. Jag tror att det skulle gå att skapa ett mer effektivt system.

 

Förra året behövde jag åka till Bryssel med ett EU-projekt som jag landat för KTH:s räkning. Men jag kunde inte åka, eftersom jag väntade på att mitt arbetstillstånd skulle förlängas. Jag hade lämnat in min ansökan i februari – och det här eventet var i september. Jag är väldigt mobil, reser för att delta i olika konferenser och jag drar in pengar till KTH från nationella och internationella projekt, ändå kan jag inte göra mitt jobb fullt ut. Jag skulle ha deltagit i ett seminarium för att visa vad bra KTH är, men behövde ställa in. Och det är inte bara jag. Ser man till dem som jobbar på uppstartsbolag så reser de ännu mer. Att behöva gå och vänta på tillstånd tar död på verksamheten. Vi som är här för att arbeta kan inte göra det vi ska. Jag tycker att det är något man bör ta tag i – och man får inte glömma bort att många som jobbar här i dag kommer att återvända till sina hemländer och där fungera som ambassadörer för Sverige.

 

Ta del av allas låtval på MIG Talks spellista

Har du migrerat till Sverige och vill dela din berättelse? Nordiska museet samlar in berättelser på temat migration.

Dela din berättelse här